Lugnet i stormen, eller Rikard Norling, som han också kallas
"Jag har med mig en näve gräs" skriker min arbetskamrat Nicke klockan 3 minuter över 7 denna tisdagsmorgon. "Och en bit av nätet också" jublar han vidare. Glädjen är påtaglig och jag kan inte minnas att jag fått tårar i ögonen så många gånger under samma dygn, med undantag för några begravningar och min sons födelse, som detta omtumlande, lättnadsframkallande, magsårsdämpande dygn.
Allting utspelar sig på en bilverkstad i Sundsvall, 38 mil från händelsernas centrum i Västerås och 38 mil från Råsun 222k103c da. 38 mil som ibland känns som 15, ibland som 105. Hemresan efter GAIS:matchen gav en märklig känsla av både och. Ibland funderade man på varför det inte fick bli klart inför 23,460 personer på ett kokande Råsunda, ibland tänkte man "huvudsaken att vi inte förlorade, för nu KAN vi inte missa". Och det var just den känslan som vägde över, vi kunde inte missa. Och det viktiga var ju inte NÄR vi blev klara utan ATT vi blev klara. Och vi blev klara, en alldeles underbar kväll i Västerås.
Jag bannar mig själv för att jag lät jobbet gå före AIK denna måndag, men via TV rutan fick man ändå uppleva en del av känslorna och många av bilderna. Jag och min AIK-kompis höll på att svälja segerkaffet fel när TV:rutan zoomade in en vandrande målbur bland flera tusen lyriska supportrar. Supportrar som grät öppet, supportrar som bars i guldstol, supportrar som bar Boateng i guldstol, supportrar som kysste gräset, supportrar som satt kvar på läktaren med glansig, tom blick, stirrandes ut i en framtid eller forntid som inte riktigt kunde ta plats på näthinnan, supportrar som kom inrusande på planen med en flaks champagne i högsta hugg och ordningsmakten fick sig en släng av hicka innan han uppfattade att det rörde sig om just Champagne, supportrar som klädde av spelarna in på bara kalsongerna, . Solen, sången och flaggorna stod i centrum på den Arosvall som snittat 1400 besökare innan AIK kom dit och både räddade VSK:s ekonomi och drog upp hemmasnittet till ca 2000 personer.
Mitt i hela kaoset står den man som kanske var den lugnaste av dem alla denna Oktoberkväll, Rikard Norling. Jag skall erkänna att jag inte tillhörde dem som jublade när AIK tillkännagav sitt tränarval inför jakten på den förlorade allsvenska platsen. Till största del beroende på hur pressen här uppe skildrat Rikard, som en butter, introvert, filosof som mest var ett bihang till huvudtränaren. Så här i efterhand har man fått sig förklarat att var det någon som hade koll på taktik och val av spelare så var det just Rikard. När vi summerar denna säsong så skall absolut Rikard ha en plats bland de som verklig stod upp när det blåste som värst. Det så vinnare föds. Norling står när de andra faller. Jag bläddrade tillbaka på aik.se för att läsa vad Norling tyckte efter matchen borta mot Mjällby då AIK stod med endast två segrar på de inledande sex omgångarna. Varje fråga i intervjun avslutar Norling med någonting positivt, antingen om formen, någon spelare eller någonting i spelet som han var nöjd med. Tänk er själva hur det förmodligen låter i AIK:s omklädningsrum, på Karlberg eller i en buss på väg till bortamatch. Istället för att matas med bubblor som lätt spricker serverar Norling en "vi är bra light" version som jag tror de flesta spelare köper. En rätt så unik "Lagomdos" från Norling kan ligga bakom mer än vi anar! Jämför gärna med Mr Money..
Ibland så kan det blåsa kalla stormar, ibland kan himlen vara ganska grå... Denna kyliga Oktoberkväll regnar det lite lätt på rutan utanför datorrummet och man märker att hösten gjort sitt intrång, bilrutorna fick skrapas imorse men när det gäller laget som vi älskar så skiner solen snart på oss ändå, vi hört om stora tider som har svunnit, vi vet att snart så är det dags igen... Och visst kan det snart vara dags igen. Jämför gärna med MFF och DIF och deras allsvenska succéer efter återtågen till allsvenskan. Och skulle vi vara sämre än skåningar och gårdare? Tror knappas det. Tåget rullar vidare, det här vara bara ett tillfälligt stopp på en av perrongerna i periferin, en perrong där vi lämnar Ljungskile, Boden och Falkenberg bakom oss och styr vidare mot MFF, Göteborg och riktiga derbyn. Och varför inte lite Europa, så småningom. Med rätt attityd, Norlings lugn och publiken i ryggen så kan vad som helst hända. Jag längtar redan till avspark!
|
